Uten sammenligning for øvrig, men uttrykket fascinerer: «Kan det komme noe godt fra Nasaret?» spurte disippelen Filip for over to tusen år siden. Man kunne i disse dager med svenske rikspolitikeres galskap satt i system, med rette undres. Det kan virke som om sunn fornuft har dårlige kår i nabolandet.
Men ikke desto mindre kommer det innspill, og det fra de folkevalgte i Sverige. Den første tanken som dukker opp er «hvordan våger de?» I Sverige får du fort brunstempel om du stiller kritiske spørsmål om den galskapen alle og enhver kan se i mangelen på plan med innvandringsprosjektet sitt, som Human Rights Service uttrykker det. Sverige er landet hvor bilen din, når den er brent i filler av innvandrerungdommer, får parkeringsbot. Sverige er landet hvor man med vitende og vilje igangsatte svære sosiale eksperiment med nøyaktig de samme forutsetninger som man ettertrykkelig hadde erfart hadde mislykkes i andre land. Og – de ble overrasket da det ikke lykkes.
Vi skal ikke dra dette for langt, men poenget er å vise at Sverige lang på vei er ødelagt. Ikke fordi det er noe galt med folket, men fordi de styrende befinner seg så langt fra folket de skal betjene at de burde blitt avsatt.
FORNUFT I GALSKAPEN
Som moralen i både jødedom og kristendom er tydelig på, kan et folk reddes om flertallet er nokså dekadente, bare det finnes noen få rettferdige, – Sodoma kunne vært reddet om det hadde fantes ti rettferdige personer i byen.
Midt i det svenske vanviddet finnes det mennesker som har fornuften i behold.
Sverige i världen skriver til den svenske bistandsminister Gunilla Carlsson på Twitter 2. juli: Ingen her inne vil vel at bistanden ikke skal vise resultater?
MED VITENDE OG VILJE
Man skulle virkelig ikke tro at noen vil noe så urettferdig. Men når det gjelder bistanden til palestinerne, hvor også Norge i svært høy grad er representert på giversiden, kan ting tyde på akkurat dette. Sterke indikasjoner er for mildt. Vi snakker om at man med vitende og vilje pøser penger inn i et gjennom råttent og korrupt system, et system som på ingen måte verken kan eller vil vise resulater.
Gunilla Carlsson igangsatte en debatt om hvordan de 700 millioner svenske kroner som går til bistand til Palestina, skal håndteres. Her kunne man innvende, sett på bakgrunn av ovenstående, at dette jo dreier seg om Sverige. I Norge er det jo ikke sånn.
NORSK BISTAND: EN LEK MED ORD OG EN LEK MED TALL
Ikke? Norge og Sverige er temmelig sammenlignbare på dette området. MIFF har i lengre tid forsøkt å få Regjeringen til å rette søkelyset på den uhyggelige politikken vi fører med å bidra til belønning for terrorisme, i form av lønnsutbetalinger til terrorister som sitter i fengsel. Men hva skjer, annet enn en lang rekke bortforklaringer og unnvikelsesmanøvre, eller som Myrland uttrykker det, «en lek med ord og en lek med tall.»
Roland Utbult, medlem av Riksdagen som representant for Kristdemokraterna, Sveriges motstykke til Kristelig Folkeparti, skriver en viktig og interessant artikkel i svenske Dagen. Palestinabistand bør granskes, mener han. Mens Norge bistår med rundt 300 millioner i året, gir svenske borgere 700 millioner til de palestinske selvstyremyndighetene.
Les mer på SMA om misbruk av bistandsmidler
BISTANDEN ØKER PALESTINERNES LIDELSER?
Her er mye å ta fatt i. En sak er inntekt. Man kan virkelig spørre seg om Mahmoud Abbas ved å motta en og en halv gang så mye penger til sin personlige inntekt enn den amerikanske presidenten får, er videre motivert for å skape fred med sin motpart Israel. Man trenger neppe noen mastergrad i verken økonomi eller psykologi for å stille spørsmålet. Kan en kritisk gjennomgang og mer bevisste holdninger føre til det alle ønsker og håper på, nemlig en varig fred i Midtøsten? Er giverlandene med på å forlenge stillstanden og dermed lidelsene for det folket de mener seg å ivareta interessene til?
Konflikten fremstilles ofte som uhyre komplisert. Den er det. Det er mange faktorer i bildet, og årelangt hat, og nedarvet misnøye og misunnelse forverrer de rent territorielle konfliktene. Kan det være så enkelt – egentlig – at den ene parten simpelthen ikke VIL ha fred?

Det är inte bara i Sverige som stödet till palestinska myndigheter diskuteras. Det sker bland annat i den amerikanska kongressen, i Norge och Storbritannien. Enligt palestinska uppgifter lyfter deras ledare Mahmoud Abbas en månadslön på en miljon US-dollar (Obama har 400 000) samt har hemliga bankkonton utomlands. Den avlidne PLO ledaren Yassir Arafat hade samma månadslön och hans förmögenhet uppskattades av tidskriften Forbes uppgå till 300 miljoner US-dollar. I vilken utsträckning har svenska biståndsmedel – direkt eller indirekt – bidragit till en kultur av korruption och nepotism?
Israeler och palestinier ska kunna leva sida vid sida i fred med demokrati och mänskliga rättigheter. Men det måste finnas en vilja från båda sidor. Palestinierna har lämnat förhandlingarna och ställer orealistiska krav för att återgå. Världssamfundet har dock yrkat på en återgång till förhandlingar utan förhandsvillkor. Är ekonomisk press enda sättet att få den palestinska myndigheten till förhandlingsbordet?
…
Den palestinska myndighetens finansiering kommer huvudsakligen från EU och dess medlemsländer (500 miljoner euro per år) samt från USA. Det arabiska stödet till den palestinska myndigheten är fortfarande marginellt trots gemensam tro och historia. För att skapa förutsättningar till fred måste det västerländska biståndet kanaliseras bättre.
Biståndsministern har rätt när hon konstaterar att palestinierna saknar vilja att komma till förhandlingsbordet och orsaken kan helt enkelt vara att deras ledare lever bäst så länge som konflikten pågår.

FORHANDLINGER UTEN FORHÅNDSBETINGELSER
Utbult avslutter sin kronikk med oppfordring til det samme som SMA står for, i kontrast til en del norske meningsbærere, spesielt på venstrefløyen, som ustanselig hevder at dersom bare Israel gir fra seg territorier, blir det fredelig i Midtøsten. Vi vil gjerne ha eksempler på at dette har virket ved tidligere anledninger, gjerne fra samme konflikt. Men det kan greie seg med eksempler fra regionen.
Dette er definitivt noe godt. Ikke fra Nasaret denne gangen, men fra Sverige.
Mens vi venter, påpeker vi det både Oslo-avtalene og Veikartet krever, nemlig at partene setter seg ned og forhandler om freden. Israel har akseptert PA som forhandlingsmotpart, og kommer til forhandlingsbordet uten forhåndsbetingelser. Gjør araberne det samme?

Nu är det rätt läge att sätta press på den palestinska myndigheten att villkorslöst komma till förhandlingsbordet och avsäga sig allt stöd till krafter som vill radikalisera det palestinska samhället och i stället skapa förutsättningar till en verklig fred.