Etter de grusomme drapene i den sørfranske byen Toulouse 19. mars, hvor tre skolebarn og en lærer ble drept, alle jøder, er det store spørsmålet hvordan myndighetene vil takle det økende jødehatet. Ikke bare i Frankrike, men over hele Europa. Symptomene er de samme over alt over hele verden.
Å beskytte alle jøder, enn si alle mennesker, mot en mulig terrorist, hele døgnet, er umulig. En gal Breivik eller en islamistisk Mohammed kan når som helst angripe hvem som helst. Det må vi leve med.
Men det daglige jødehatet, det som kommer frem i matpausen når kollegaen sier at «det ER noe med jødene, bare se på dem, hvor de kontrollerer verden,» eller «du vet, Israel skulle aldri ha vært der de er,» eller vi ser det på trakasseringen på gatene, mobbingen i skolen, trusler, tagging på gravplasser og synagoger, alt som har ført til at jøder både i Norge og Sverige ikke lenger ønsker å vise sin jødiskhet. De tør ikke gå med kippah av frykt for alt dette.
Midt i et Norge hvor vi siden oppveksten fikk høre om FN og Dag Hammarskjöld, og hvor vi har sunget om barna med forskjellig etnisitet at «inni er de like,» går det en mengde jøder som ikke tør å si åpent at de er jøder.
Et demokratisk samfunn tilstand måles best på hvordan minoritetene har det. I så fall står det derfor svært dårlig til i Norge og Sverige, alle «tiltak» og fine ord til tross.
Vi har én norsk person med terrorismebakgrunn i landet. Han har sittet fengslet i Libanon, etter at det ble funnet 750 gram sprengstoff på ham, sprengstoff som skulle brukes i bomber mot jøder. Han har aldri oss bekjent tatt skikkelig avstand fra sine holdninger den gangen. Lars Gule brukes likevel som ekspertkommentator i mediene på terrorisme og høyreekstremisme. Dette er Norge anno 2012.
Mer subtilt ser vi det på det som IKKE blir gjort. Vi har en del relativt ferske eksempler i Oslo. Det voldsdømte tidligere gjengmedlemmet Arfan Bhatti fra Pakistan ble dømt for medvirkning til skyting mot det mosaiske trossamfunns synagoge i 2006, mens hans snakk om å kaste granater mot synagogen samme år ikke ble tatt alvorlig. Han ble frikjent etter terrorismeparagrafen, og går i dag som fri mann på gaten i Norge, hvor han sprer sine verbale trusler mot nordmenn og andre, helt uhindret. Norske myndigheter forholder seg passive og lar det skje. Hvis han blir overvåket, har det antagelig samme «effekt» som i Toulouse. Også Mohamed Merah hadde vært «overvåket i flere år.»
Sist sommer kom en rapport om jødehat i norske skoler. Her hadde myndighetene et klart mål, nemlig å kartlegge rasisme og antisemittisme. Men samtidig fortsetter samme myndigheter å vedlikeholde en ubalansert negativ holdning til jødenes hjemland Israel, godt støttet av statskanalen NRK og de toneangivende medier. Fra øverste hold, representert ved utenriksminister Jonas Gahr Støre, kommer det stadige uttalelser, uten noen dokumentasjon bak. Som for eksempel at Israel bryter Folkeretten når de bygger i Judea og Samaria. Når man påpeker sammenhengen mellom de offentlige holdningene og mobbingen blir man tiet ihjel. Det anses ikke for å være politisk korrekt.
Man er ikke villig til å gjøre noe med det som er det underliggende problemet og årsaken til at jøder nå føler seg truet over hele Europa. Også før den forferdelige terroraksjonen i Toulouse.
Lena Posner-Körösi er ordfører i Judiska centralrådet i Sverige, og skriver en artikkel om nettopp dette i dagens SvD.
Måste även judar i Sverige sätta livet till innan staten ser sitt ansvar och börjar garantera säkerheten för sina judiska medborgare?
Jag inser att frågan är drastisk och det är med obehag jag ställer den. Men tyvärr är frågan relevant. För egentligen kan ingen vara riktigt förvånad över det förfärliga och djupt beklagansvärda som hände i Toulouse i måndags då tre barn och en vuxen – alla judar – mördades.
Visst, ingen kunde veta att det skulle ske just där och då. Däremot vet vi att judiska intressen sedan länge är mål för terrorister. Våld och terror mot judar, bara för att de är judar, har eskalerat under det senaste decenniet. Det gäller här i Sverige och det gäller runt om i världen.
Vi har i Europa en særdeles dårlig forhistorie når det gjelder jødene. Det burde være nok å vise til jødeparagrafen i Norge, som Wergeland kjempet hardt for å få opphevet. Men like fullt ble de norske jødene behandlet på en særdeles umenneskelig måte under siste verdenskrig, da norske – og bare norske – embetsmenn og politifolk gikk nazistenes ærend og 26. november 1942 leverte 532 norske jøder på kaien for deportasjon med DS «Donau» til utryddelsesleirene på kontinentet. Først under Holocaustdagen i 2012, 60 år senere, fikk jødene en offisell beklagelse fra norske myndigheter.
I hele Europa har vi i tillegg til vår nevnte dessverre så skitne historikk nå åpnet for innvandring i en tidligere helt uhørt grad, for en stor del fra Midtøstens land. Innvandrerne drar med seg sin kulturelle og religiøse bagasje på godt og vondt, om man vil eller ei, – også om man vil innrømme det eller ei. Det er ingen hemmelighet at også arabere og muslimer har en historie når det gjelder jødehat, en historie som ikke ligger tilbake for Europas mørkeste sider. Det ligger i kulturen, i historien, og dessuten i religionen. Vi ser hvor uønsket jødene er i Midtøsten, selv om man med rette kunne hevde at araberne har nok areal (Israel er mindre enn Hedmark fylke og utgjør 0,18% av arabernes areal), og at opprettelsen av staten Israel objektivt sett har ført til bedrede levekår for en mengde arabere inne i Israel, og det har tilført regionen mye godt i form av handel og utvikling.
Det er bare ikke nok. Rasjonelle argumenter er ikke godt nok. Her har vi med et mange århundrer gammelt nedarvet hat å gjøre, noe som innvandrerne fra disse miljøene drar med seg, i flere generasjoner etter at de har slått seg ned i Europa. I Sverige føler jødene seg heller ikke trygge, og i den byen der det er størst opphopning av innvandrere – Malmö – er det riktig ille, og det finner sted en stor fraflytning. Og er det tabu å snakke om det offentlig i Norge, er det forbundet med stigmatisering og utestengning i Sverige. Der i landet får man lett rasiststempel om man uttaler opplagte sannheter.
Förmodligen vet inte alla utanför den judiska gruppen i Sverige hur omfattande antisemitismen är i vårt land. Den som vill få en bild kan söka sig till nätet. Där finns fruktansvärda exempel på judehat, det handlar om texter och hat som jag tror att de flesta inte kan föreställa sig. Det är självklart extrema exempel, och de flesta i vårt land har inga fördomar mot judar. Men likafullt finns miljöer som är så fyllda av hat att det är svårt för Sveriges cirka 20000 judar att känna sig trygga.
Vi vet att många av dem inte vågar visa att de är judar, de döljer sina davidsstjärnor eller vågar inte bära den traditionella huvudbonaden kalotten.
I likhet med forholdene i Norge viser de statlige organer liten og ingen vilje til å gjøre noe med problemet. Jødehatet får leve, man fortsetter å støtte de onde kreftene som hater Israel og hater jøder, både moralsk og økonomisk, og tiltakene mot jødehat er symbolsk og har form av skippertak.
Sveriges regering beviljade ett engångsanslag för 2012 på fyra miljoner kronor för den judiska gruppens säkerhet. Detta anslag var välkommet för att förbättra våra installationer av kameror och annat så kallat skalskydd. Men likafullt behandlas frågan om judisk säkerhet sämre i Sverige än i många andra länder. I Danmark får den judiska gruppen varje år ett bidrag från staten, i Tyskland och Österrike tar staten helt hand om den judiska gruppens säkerhet.
Så även om ett engångsbelopp är en viktig och välkommen signal om att regeringen tar den judiska gruppens situation på högsta allvar, så räcker inte detta. För judehatet upphör tyvärr inte nyårsafton 2012. Vi vet att det kommer att leva vidare. Vi har, med andra ord, ett terrorhot hängande över oss också i framtiden.
Ingen vet om terrorn slår till i Stockholm, Toulouse eller någon annanstans, däremot vet vi att hatet kommer att skörda nya offer. Därför vädjar vi till regeringen att komma till insikt om att läget för den hotade judiska gruppen i Sverige är så allvarlig att det behövs en mer långsiktig lösning än bara anslag för ett år.
LENA POSNER-KÖRÖSI
Ordförande i Judiska centralrådet i Sverige
