Center for
Research on
Geopolitics
DOKUMENTATION NR. 4
Bertil Häggman
”Krossa Israel” palestinsk terror mot Mellanösterns enda demokrati
Helsingborg 2002
Helsingborg 1999
________________________________________________
Center for Research on Geopolitics (CRG), Nils Kaggs gata 19, S-254 54 HELSINGBORG SWEDEN.
Tel +46-42-217171 Director: Mr. Bertil Haggman, LL.M., author. E-mail: [email protected]
Inledning
Tyvärr saknas samlat modernt material om de palestinska terrororganisationerna på svenska. I denna dokumentation görs ett försök till överblick. De olika palestinska terrororganisationerna är under ständig förändring. Nya, tillfälliga organisationer dyker upp, ledare blir dödade i striderna och det är ständiga maktväxlingar i det palestinska lägret. Därför kan felaktigheter inte uteslutas i faktamaterialet.
Under våren 2002 har det palestinska våldet nått nya höjdpunkter. Syftet verkar inte längre vara att nå bättre förhandlingsresultat utan att krossa Israel och driva israelerna ut i havet. Samtidigt för Israel en återhållsam strid och försöker undvika civila offer. De palestinska terroristerna ser alla israeler som legitima mål. Det är skillnaden mellan civilisation och barbari.
Nedan görs ett försök att teckna den historiska bakgrunden och skildra de viktigaste palestinska terroristorganisationerna. I en avslutande sammanfattning presenteras CRG:s grundläggande syn på lösningen av den svåra konflikt som pågått sedan Israels grundande.
Väst måste ge stöd åt Israel, inte bara Förenta Staterna utan också Europeiska Unionen, Japan och Australien. De nära banden mellan judendom och kristendomen är en av grundpelarna för det västliga stödet.
Sverige spelar inte längre någon märkbar roll i konflikten men vårt land är liksom alla andra länder en krigsskådeplats i det politiska kriget. Som medlem i Europeiska Unionen följer Sverige i stort unionens politik. Från regeringen är inte något direkt politiskt stöd för Israel att vänta. Ansvaret vilar därför på Israels representanter i Sverige och privata organisationer sprida information om den palestinska terrorns syfte och omfattning.
De palestinska terroristerna har lidit en rad nederlag. Det tror att de kan segra i en, som de hoppas, sista våg av våld. De har fel. Israel kommer att gå starkare än någonsin ur de senaste försöken att krossa den judiska staten, som ännu bara har använt en bråkdel av sina resurser mot terroristerna.
Helsingborg i mars 2002
Bertil Häggman
Kap. 1 Den palestinska terrorn en bakgrund
Det har aldrig funnits någon nation med beteckningen Palestina. De araber som flydde efter att delar av Palestina blivit Israel hade bott där kortare tid än en generation. Huvuddelen av jorden hade under den turkiska tiden ägts av förmögna arabiska jordägare, som tillbringade huvuddelen av sin tid i Kairo, Paris eller Beirut. Den jord som bebyggdes av judiska invandrare hade till stor del köpts av dessa jordägare under perioden 1880 till 1948 med medel från den Nationella judiska fonden.
Då Palestina var ett brittiskt mandat under perioden 1917 till 1948 fanns det inte någon palestinsk-arabisk nationalism eller medvetenhet om någon nationell tillhörighet. Man betraktade sig som syrier bosatta i södra delen av detta land. Det politiska livet i Palestina dominerades av strider mellan olika grupper, som var anhängare till syriska makthavare eller nationalister.
Den palestinska terrorn är inte unik och är rotad i arabisk tradition med irreguljär krigföring, gerillakrig och terrorism. Under medeltiden härjade medlemmar av Ismailisekten, assassinerna (en förvrängning av ordet hashish, eftersom de stärkte sig med narkotika inför sina dåd). På arabiska kallades de för fedajin efter det arabiska ordet feda, offer.
En av orsakerna till att palestinierna har kommit att använda terrorn som vapen är att araberna i modern tid har visat en oförmåga att hävda sig i reguljära, konventionella krig. Redan på 1880-talet, då det bara fanns några tiotusen judar i Palestina, under den turkiska tiden, förekom palestinska terrorövergrepp. Så försökte 1886 en arabisk folkhop att förstöra den judiska bosättningen Petah Tikva nära Tel Aviv. Ett judiskt jordbruk i Gedera anfölls 1888 och samma sak hände i olika delar av området. Det förekom också arabisk terror eller pogromer i arabiska städer mot den judiska minoriteten. Det tvingade de judiska bosättarna att vidta försvarsåtgärder och man bildade vaktgrupper, som senare kom att bli förebilden för Haganah och den israeliska försvarsmakten.
I och med Balfourdeklarationen 1917, som gav judarna rätt till ett hemland i Palestina, ökade spänningarna. Dock förekom det långa perioder av lugn. Först flera år efter det brittiska mandatets upprättande i Palestina kom de första arabiska upploppen. Syftet med dessa från arabisk sida var att minska det judiska intresset för invandring och ändra den brittiska inställningen till judarnas rätt i Palestina. Under slagord som ”slakta judarna” (Itabhu al yahud) och ”Palestina är vårt land och judarna våra hundar” (Falastin bladna wa al yahud clabna) gick arabiska folkhopar till angrepp och mördade judar i Jerusalem, Jaffa, Petah Tikva, Hadera, Rehovot och en rad andra judiska bosättningar. En andra kampanj inleddes 1929, som var häftigare och allvarligare än den första 1921. Upploppen började med övergrepp mot en grupp judiska invandrare i bön vid muren i Jerusalem den 23 augusti 1929. Få dagar senare mördades 59 judar i Hebron. Ett resultat av våldet det året blev att många judar lämnade de större städerna och sökte skydd i bosättningar utan arabisk befolkning.
En tredje våg av arabisk terror mot den judiska befolkningen kom under perioden 1936-39. De brittiska myndigheterna kallade det ”den arabiska revolten” och den under andra världskriget för sina nationalsocialistiska sympatier beryktade Stormuftin av Jerusalem, en religös arabisk ledare, Amin El Husseini, spelade då en framträdande roll. Den arabiska gerillakampanjen mot judiska bosättningar pågick under tre år. Den började efter hand oroa britterna, mycket beroende på angrepp på oljeledningen från Irak till Haifa. Men de brittiska myndigheterna gick försiktigt fram för att inte skapa arabiska fiender i Mellanöstern i onödan.
Efterhand vidtogs motåtgärder. Arabledare greps och de judiska bosättningarnas möjligheter till självförsvar förbättrades, bland annat med bildandet av en judisk polis. Den sedermera under Burmakampanjen under andra världskriget berömde generalen Orde Wingate, då kapten, organiserade de så kallade Special Night Squads, som fick brittisk utbildning i antigerillakrigföring.
När FN-resolutionen av den 29 november 1947 skapade förutsättningar för en judisk och en palestinsk stat, valde de palestinska ledarna och en stor del av den palestinska befolkningen att gå i exil framför strid eller fredlig samlevnad. Ledarna flydde till Syrien. Från arabstater inleddes sedan krig mot Israel. Efter kriget 1948 kom angreppen från palestinsk sida att kännetecknas av terror. Inledningsvis var de oorganiserade och spontana men omkring 1955 började uttrycket fedajin höras i allt fler sammanhang. Det var små självmordspatruller, finansierade och understödda av Egypten med president Nassers godkännande, som opererade från den av Egypten ockuperade Gazaremsan. Ofta var det förbrytare, som släppts från fängelser mot löfte att arbeta för den egyptiska underrättelsetjänsten. Egypten förmådde också Jordanien och Libanon att acceptera att terrorkommandona opererade från dessa länder mot andra delar av Israel. Den ökande terrorn från Gaza var en av orsakerna till att Israel deltog i 1956 års krig. Vid krigets början uppskattades antalet terrorister till 700. De fick militär utbildning av egyptiska officerare och underofficerare och bodde i tre utbildningsläger nära Medelhavskusten och hos familjer i Gazaområdet.
En statistik från 1956 visar fördelningen av angrepp från fedajin 1):
Typ Procent
Angrepp med handgranater och eldhandvapen mot civila 26
Bakhåll med angrepp på civila fordon 23
Sprängning och sabotage av bevattningsanläggningar 16
Angrepp på civila i tätbebyggda områden 13
Sprängning av hus och installationer 9
Minläggning 5
Sabotage mot vägar 4
Sammanstötningar med israelisk militär 4
Totalt 100
1) Officiell israelisk statistik.
En ändring i den palestinska attityden kom i början av 1960-talet. Nu sökte man förebilder från det segrande FNL i Algeriet i kriget mot Frankrike. Under 1960-talets början när kriget i Vietnam intensifierades såg palestinierna sig gärna som en motsvarighet till Nordvietnams gerillaförband i söder. Kampen mot ”imperialismen” världen över skulle bli en modell för palestinierna. Handböcker i gerillakrig av Mao Tse-tung, Nordvietnams general Giap och andra översattes till arabiska. Man trodde att det skulle gå att besegra Israel i ett gerillakrig, men glömde att där inte fanns den för sådant krig lämpliga terrängen: djungel, stora bergsområden och träskmarker av den typ som är vanligt i till exempel Sydöstasien. Det enda område, som i någon mån var klassisk gerillaterräng, var norra Galileen med en del skog och många arabiska byar, där gerillan hade möjlighet att gå under jorden och försvinna bland invånarna efter den klassiska modellen att ”simma som en fisk” i folket.
Samma år som den stora amerikanska uppladdningen skedde i Vietnam 1965, smög sig en liten grupp palestinska terrorister över gränsen mellan Jordanien och Israel vid byn Shuna. De skulle spränga en israelisk pumpstation vid Ilbon, som var en del av det stora israeliska bevattningssystemen, som gav liv och växtlighet åt Negevöknen från bland annat Jordanfloden. Pumpstationen de skulle spränga var emellertid väl bevakad av den israeliska armén, så man kastade sprängämnen i en öppen bevattningskanal. Förhoppningen var att de skulle driva med vattnet och explodera i en tunnel i närheten. Men tidsinställningen fungerade inte och explosionen uteblev. Det var den första operationen av en grupp, som började växa sig stark bland exilpalestinierna, Fatah, och Fatahs gerillaoperationer mot Israel från jordanskt, syriskt och libanesiskt territorium kom att spela en viss roll i utvecklingen fram till sexdagarskriget 1967. Fatah var den första palestinska grupp som lämnade deklarationer och slagord och gick till angrepp med vapen. Några dagar efter den första terroroperationen mött en israelisk militärpatrull fem palestinska infiltratörer söder om Jerusalem. Vid den eldstrid som följde sårades två israeler och en infiltratör lämnades svårt sårad kvar av de flyende terroristerna. Den gripne, Mahmoud Hijazi, förhördes senare och det visade sig att han var jordansk medborgare. Han hävdade att han var född i Jerusalem och flyttat till Akaba 1948. Senare hade han 1956-57 tjänstgjort i det Jordanska nationalgardet och blev sedan soldat i den jordanska armén, varifrån han avskedats sedan han begått brott. Han hade blivit kontaktad av Fatah och övertalats att mot betalning delta i räder mot Israel. Det var det första Fatahangreppet mot Israel och Fatah skulle bli en grupp som så småningom skulle komma att dominera den palestinska takorganisationen, Palestinska befrielseorganisationen (PLO).
Kap. 2 PLO och Fatah – två blir ett
PLO bildades vid den arabiska toppkonferensen 1964. Ledare blev Ahmed Shukairy, en palestinier med aggressiv framtoning, som tidigare hade varit saudiarabisk FN-representant. Fatah visade sig utåt redan under slutet av 1950-talet som utgivare av tidskriften Vårt Palestina. Det var Yasir Arafat som ledde Fatah och i början samarbetade han inte med PLO. Alltfler palestinier började emellertid kräva angrepp på Israel militärt. Fatah framstod som den organisation som sökte krossa Israel och Shukairy verkade för passiv på det militära området. Egyptens president Nasser, som stod bakom PLO, tvingades därför att ge tillstånd för militära operationer av PLO mot Israel. De utgick från Jordanien och samtidigt försökte palestinierna infiltrera landet och försvaga kung Husseins makt. Det första PLO-angreppet mot Israel ägde rum i oktober 1966. En israelisk patrull påträffade fyra terrorister. Endast en av dem kom undan med livet i behåll. Han greps och avslöjade vid förhör att han rekryterats av PLO:s kontor i Libanon. Det var en ny grupp, som kallade sig ”Återvändandets hjältar”. Nio dagar senare gick en ny PLO-grupp över Jordanfloden. Nu förde båda organisationerna krig mot Israel, fick vapen från både Egypten och Syrien, som levererade kinesiska vapen.
Mycket talar för att Fatah bildades i Gazaremsan hösten 1956. Många av ledarna kom därifrån men inte Arafat, som föddes 1931 i Kairo, även om han påstår sig vara född i Jerusalem. Hans fullständiga namn är Abd-el-Rahman Abd-el-Rauf Arafat eller Qud el-Husseini. Den senare delen har han tagit bort för att dölja släktskapet med Stormuftin av Jerusalem.
Arafat har också kallat sig Abu Amar efter den förste som föll i profeten Mohammeds heliga krig.
Arafat växte upp i Kairo och blev medlem av den extrema sekten Muslimska brödraskapet. Han började sin politiska karriär 1951 under studietiden vid Kairouniversitetet, där han studerade till ingenjör. Han grundade den Palestinska studentunionen i Egypten, vilken hade nära kontakt med det Muslimska brödraskapet. Nu byggde Arafat upp en myt som en sparsam, asketisk kämpe för ett Palestina utan israeler. Flera i hans umgänge under universitetstiden dök sedan upp som hans medarbetare i Fatah. Sedan Muslimska brödraskapet försökte mörda Nasser inleddes omfattande polisiära aktioner och Arafat ansåg det vara bäst att försvinna till Kuwait, där han arbetade som ingenjör. Han fortsatte arbetet med Palestinas ”befrielse” med våld och bildade organisationen Hataf. Det betyder på arabiska ”plötslig död”, så det fick senare bli Fatah, som betyder erövring. Därefter flyttade Arafat till Beirut där han i tidskriften Vårt Palestina förde fram tanken på erövring av Palestina med våld och gerillakrig. Under de senaste årtiondena har han visat en förmåga till överlevnad politiskt.
När Algeriet blev självständigt kom Arafat och andra Fatahledare på besök för att få stöd från landets nya ledning. Regimen tog emot Fatah med öppna armar och tillät utbildningsläger i Algeriet. Det vänsterextrema Baathpartiet tog 1963 makten i Syrien och från 1964 fick Fatah också stöd från Damaskus.
Terrorn mot Israel fortsatte 1966 och 1967. Efter sexdagarskriget försökte Arafat skapa ett militärt högkvarter för Fatah på Västbanken och etablera ett nätverk av terroristceller där. Den först operationen genomfördes redan i september 1967, då en bevattningsanläggning sprängdes i luften. Det var nu man började inrikta sig på ”mjuka” mål, desamma som under 2001 och 2002: restauranger, busstationer och marknadsplatser. Vintern 1968 tvingades dock Arafat lämna Västbanken och etablerade baser i Jordanien.
1967 (efter sexdagarskriget) 1968 1969
Terroristngrepp 116 927 2 777
Israeliska offer 44 334 354
Den största palestinska basen var Karameh i Jordandalen, norr om Döda Havet. Den israeliska armén beslöt att genomföra en räd mot basen i mars 1968. Israel ville undvika en direktkonfrontation med jordanska trupper. Detta ledde till förhållandevis stora israeliska förluster (29 döda och 69 sårade). Omkring 200 terrorister dödades, 128 togs till fånga och omkring 40 jordanska soldater dödades. De israeliska trupperna var i området omkring 12 timmar och var då under ständig artillerield från jordanska ställningar. Efter räden försökte Fatah sprida ryktet att Karameh var den första arabiska segern efter 1948. Det berodde, så hävdade man, på den nya typen a revolutionär krigföring. Karameh var inte någon Fatahseger, men gav palestinska terrorister ökad publicitet. I verkligheten var det palestinska flygplanskapningar, som väckte uppmärksamhet.
Arafat tog nu över som ordförande i PLO och hela den äldre generation ledare ersattes av Arafats medarbetare. Militärt led palestinierna förödmjukande nederlag men på propagandafronten var de ofta framgångsrika. I juli 1968 reste Arafat till Moskva och de sovjetiska kontakterna ledde till att en ambassad upprättades i Sovjetunionen. Palestinierna tog över flyktingläger från FN och de blev under 1970-talet baser för palestinskt inflytande i Libanon. I september drev kung Hussein ut det alltmer hotfulla PLO ur Jordanien (Svarta September). Det skedde under en period fram till juli 1971. Under den tiden dödades åtminstone 3 000 terrorister och det dröjde fram till 1977 innan det blev ett närmande mellan Hussein och Arafat. Jordanien blev en lärorik läxa för PLO, som nu förstod att vapen från kommunistiska länder var viktigare en stöd från en enda arabstat.
Arafat framträdde 1974 i FN och lyckades övertyga majoriteten av tredje världens regeringar i generalförsamlingen att likställa sionism med rasism, en grotesk jämförelse. Oktoberkriget 1973 blev annars en motgång för PLO. Egypten och Syrien gick in i kriget utan att underrätta PLO, som fortsatte att bygga upp en maktstruktur, denna gång i Libanon. Detta var möjligt på grund av Libanons karaktär av tämligen öppen, västerländsk kultur. PLO hoppades efter 1973 års krig att förlusterna för Israel skulle göra regeringen där förhandlingsvillig. I stället kom en högerkoalition till makten Det var den som i november 1977 tog emot Egyptens president Sadat i Jerusalem för förhandlingar om fred. Den fredsprocess som ledde till Camp Davidavtalet i mars 1979 sågs av PLO som en konspiration i syfte att eliminera den palestinska faktorn. En militär seger verkade för palestinierna alltmer avlägsen. Den iranska extremt fundamentalistiska revolutionen blev en tröst. PLO fortsatte träget att bygga upp sin maktstruktur i Libanon. Det kunde Israel i längden knappast acceptera. När palestinska terrorister under 1981 gjorde en räd in i Israel, slog den israeliska regeringen till med armén. Då sedan en palestinsk terrorist mördade den israeliska ambassadören London 3 juni 1982. gick israeliska trupper tre dagar senare in i Libanon i operationen ”Fred för Galileen”. Det blev ett nytt förödmjukande nederlag för PLO. Israelisk försvarsminister då var Ariel Sharon, som 2001 blev israelisk premiärminister efter ett framgångrikt val för högern.. Med Arafat i spetsen tvingades PLO i augusti 1982 lämna Libanon.
Under 1980-talet fortsatte Arafat samarbetet med Sovjetunionen. Han hade satsat på fel häst. När Sovjet kollapsade 1991 kom ytterligare ett svårt nederlag för Arafat. Misstagen fortsatte. Under Golfkriget satsade Arafat på Saddam Hussein, men lyckades trots detta överleva.
Efter Golfkriget inleddes den såkallade Osloprocessen som efter hand kulminerade i ödesdigra avtal. En palestinsk administration inrättades på Västbanken under Arafats ledning och på Gazaremsan. Palestinierna fick tillgång till handeldvapen. Processen fortsatte under Clintonadministrationen. Den slutade med att Arafat sa nej till ett generöst erbjudande av Israel om uppgörelse. I stället inleddes ett nytt uppror (intifada), eftersom Arafat trodde att han kunde nå längre med väpnat våld.
Över 98 procent av palestinierna lever nu under en palestinsk myndighet, som under 2001 och början av 2002 kraftigt försvagats. Israel överväger att militärt besegra PLO och driva ut Arafats administration inklusive ordföranden själv.
Under 2001 har Arafat beordrat Fatahs deltagande i terrorkriget genom en särskild milis, Al-Aqsamartyrernas brigad.
Tanzim är Fatahs väpnade gren och grundades ursprungligen för att utgöra en motvikt mot Hamas och Palestinska islamiska Jihad. Tanzim är en slags ”inofficiell palestinsk armé”.
Terrorkrafter inom Tanzim spelar en omfattande roll i angreppen mot Israels armé och organisationen deltar i våldsamma palestinska demonstrationer sedan den nya intifadan inleddes, men redan 1996 förekom skottlossning med den israeliska armén.
Sedan grundandet har Tanzims roll ökat och den har blivit allt inflytelserikare inom den palestinska myndigheten. Den tjänar också som en motvikt till de ”palestinska säkerhetsstyrkorna” och är ideologiskt mer närstående Arafat och PLO-ledningen. Tanzim är ett redskap för Arafat, som använder de ”väpnade styrkorna” för att härska och söndra. Den tjänar också som en säkerhetsventil för ”folket” i relation till den brutala och elitistiska ledningen för den palestinska myndigheten.
De partitrogna militärerna tror inte på fred med Israel och används av Fatahledningen som en motvikt mot de israelhatande terrororganisationerna Hamas och Jihad.
Organisatoriskt är Tanzim indelat i geografiska sektorer och celler i varje stad, flyktingläger, skola och by på områden som kontrolleras av den palestinska myndigheten. Avdelningar finns inom en rad palestinska universitet. Särskild utbildning sker av palestinska ungdomar. Huvuddelen av medlemmarna är 25-30-åriga palestinier.
Enligt israeliska källor 1) har Tanzim en årlig budget på omkring 25 miljoner kr. Löneläget för soldaterna är okänt. Vapnen kommer från den palestinska myndigheten och består av både lättare och tyngre vapen. Tanzim anses förfoga över de senaste modellerna av högteknologiska handeldvapen. En del smugglas in från Jordanien och Egypten.
De flesta ledarna, som för övrigt utses av Arafat själv, har skapat sin ställning genom att delta i intifadan. En av de främsta ledarna är Marwan Barghouti. Denne är generalsekreterare för Fatah på Västbanken och är född 1959 på Västbanken. Han var med redan under 1987 års intifada, greps och satt i israeliskt fängelse i två år. Barghouti är medlem i de palestinska lagstiftande rådet. Utåt har Barghouti framstått som kritiker av korruptionen under Arafat, vilket gör honom till en tänkbar efterträdare.
Kap. 3 Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP)
PFLP var historiskt en av de viktigaste organisationerna i PLO. Den hade nära förbindelser med Sovjetunionen och dess ideologi var och är marxism-leninism. Närd en bildades var det en sammanslagning av tre fraktioner inom den Arabiska nationella rörelsen (ANM). Dessa tre leddes av kommunistiska ledare: George Habash, Naif Hawatmeh och Ahmed Jibril. De två senare bildade sina egna terroristorganisationer, Hawatmeh DFLP och Jibril PFLP-GC (se nedan).
Man kan tveklöst säga att PFLP var en ”pionjär” på den internationella terrorismens område. Under perioden 1968 till 1971 genomförde man en rad terroraktioner. Under 1971-73 samarbetade PFLP med Arafats Fatah under beteckningen Svarta september. Sedan 1974 minska terrorattentaten men har inte upphört. Det äret lämnade Habash PLO men återinträdde senare under motiveringen att han ansåg det var betydelsefullt med palestinsk nationell enighet. Habash lämnade 1985 på nytt PLO sedan en överenskommelse träffats mellan Arafat och kung Hussein. I stället gick Habash med i något som kallades Den palestinska nationella frälsningsfronten. (PNFS). När överenskommelsen bröts 1986 blev det grunden för ett närmande mellan PLO och PNFS. Vid överenskommelsen 1993 om att upprätta en palestinsk myndighet mellan Israel och PLO lämnade PFLP igen och bildade med andra extremister De palestinska krafternas allians, en grupp som motsatte sig Osloprocessen tillsammans med DFLP.
PFLP har sett sig som en del av en världsrevolution mot ”imperialism”, ”reaktionära regimer” och sionism. Organisationens politik har skiftat och under senare år har man närmat sig Arafat, åtminstone sedan intifadan återupptogs. Habash samarbetade med tyska, japanska och iranska terrorister.
Under en rad år satsade PFLP på flygkapningar. Fronten genomförde fler kapningar än någon annan palestinsk terrorgrupp. Organisatoriskt leds PFLP av en centralkommitté och har fullt ut genomförd leninistisk ”demokratisk centralism”. Under den aktiva perioden hade man flera ”bataljoner”, artilleri och till och med ”flottenheter”.
Kap. 4 Folkfronten för Palestinas befrielse generalkommandot (PFLP GC)
Folkfronten var en av de mest extrema terrorgrupperna. Den bildades av Ahmed Jibril när denne bröt med George Habash i oktober 1968. När Habash satt en period i fängelse sökte Naif Hawatmeh, en om möjligt radikalare terrorledare än Habash, ta över ledningen av PFLP. Ytterligare en splittring skedde då Abu el-Abbas bröt sig ur PFLP-GC och bildade Palestinska befrielsefronten (PLF). Jibril bröt med PLO 1974 och stödde en fraktion, som då revolterade mot Arafat. Jibrils grupp gick med i PNFS 1985 och deltog också i terrorangrepp under rubriken Svarta september. Ett angrepp på ett israeliskt arméläger ägde rum 1987 i norra Israel.
PFLP-GC söker Israels fullständiga krossande. I ett framtida arabiskt Palestina skall också nuvarande Israel ingå. Därför motsätter sig gruppen bildandet av en separat palestinsk stat.
Under 1980-talet uppskattades medlemsantalet till mellan 1 000 och 1 200, men i det antalet ingick också libyer, eritreaner, syrier och tunisier. Syrien och Libyen gav PFLP-GC stöd med utbildning och vapen.
Brevbomber och flyplanskapningar förekom som metoder och organisationen hade ett utbyggt nätverk i en rad europeiska huvudstäder. De studerade ofta vid universitet och försökte värva sympatisörer för att kunna bilda understödsgrupper i Europa. De militära huvudbaserna låg i Libanon och Syrien men en framskjuten bas fanns också i Grekland.
Kap. 5 Den demokratiska fronten för Palestinas befrielse (DFLP)
Den demokratiska fronten för Palestinas Befrielse (också Den demokratiska folkfronten för Palestinas befrielse) (DFLP) är en marxist-leninistisk organisation, som lämnade PFLP 1969. Den tror på det klassiska marxistiska receptet med folkrevolution för att ”befria” Palestina. Arbetarklassen skall undervisas i sann socialism för att förbereda kampen mot detta mål. Varje från Israel ”befriat” territorium kan användas för att upprätta en palestinsk stat.
Vid grundandet uppskattas DFLP ha haft 500 medlemmar. Ursprungligen baserad i Syrien är det okänt var DFLP:s bas nu finns. Organisationen får stöd från Syrien och har erhållit stöd från Libyen. Ledaren Naif Hawatmeh har som främsta medhjälpare Yasser Abed Rabbu, Qais Samarral (Abu Leila), och Abd-al-Karim Hammad (Aby Adnan).
DFLP ingår i PLO, men var under 1980-talet kritiskt mot fredsinitiativ. En splittring skedde 1991 i två fraktioner, en som stödde Arafat och den andra leddes av Hawatmeh, som bröt med PLO. Gruppen har utfört en rad angrepp och bombningar i Israel och på Västbanken-Gaza.
Kap. 6 Fatahs revolutionära råd (FRC)
Detta var Abu Nidals organisation, som senare visade sig vara tillskapad för att bland annat likvidera Arafats motståndare (se kap. 6). Nidals verkliga namn är (var) Sabi al-Banna. Han föddes i Jaffa i en välmående familj i slutet av 1930-talet och var med Arafat då Fatah bildades. Han blev 1969 Fatahs representant i Khartoum, Sudan, och efter 1970 representerade han Fatah i Bagdad.
FRC blev en effektiv terroristorganisation. Under namnet Svarta juni protesterade organisationen mot syrisk inblandning i Libanon och två mordförsök utfördes mot den dåvarande syriske utrikesministern Abdel-Halim Khaddam 1976-1977. Palestinska ledare var, med Arafats godkännande, mål för FRC:s terror. Tre PLO-representanter mördades 1978: Said Hammami (i januari i London), Ali Yassin (i juni i Kuwait) och Izzed-Din al Qualaq (i augusti i Paris). Vid socialistinternationalens möte i Lissabon i april 1983 mördades Issam Ali Sartawi.
Under slutet av 1970-talet låtsades FRC närma sig Syrien, men många utbildningsläger blev kvar i Irak. Nidal lämnade 1983 Irak för att etablera sig i Syrien.
Under det året utvidgades terrorattackerna betydligt och det gick rykten om att Abu Nidal, som hade medicinska hjärtproblem, hade avlidit.
Två år senare närmade sig FRC Libyen och öppnade kontor i Tripoli. Samtidigt inrättades nya utbildningsläger i Libanon, där det även fanns syriska trupper.
Det har från PLO uppgivits att FRC under tiden i Irak fick omkring 60 miljoner kronor i understöd från regimen. Men även Syrien och Libyen var bidragsgivare.
Nidal krävde ett ”Palestina från Jordanfloden till Medelhavet”. Kampen skulle vara panarabisk om möjligt och hela arabvärlden skulle ”befrias”, inte bara Palestina. Våld var den enda tänkbara metoden, och kunde inte genomföras enbart av palestinierna. Hjälp behövdes av de arabiska ”broderfolken”. Om Palestina ”befriades” skulle det leda till en kedjereaktion i den övriga arabvärlden. Förutom fienderna ”sionism” och ”imperialism” fanns också ”reaktionära agenter” i arabvärlden, det vill säga stater och individer som stödde enb politisk lösning. De kallades av FRC för ”sionister som inte är judar” och måste ”likvideras”. De skadade inte bara Palestinas sak utan ökade motsättningar och klyftor i arabvärlden. Alla som Nidal kallade ”agent” (amil) var mål för likvidering. En av de tilltänkta offren var kung Hussein. Saudiarabien, Kuwait och Qatar var också motståndare till FRC. Efter ett lönnmord på kung Hussein i Jordanien kunde palestinierna göra den staten till en ”koncentrerad bas” (qaidat irtikaz) där palestinier och jordanier, som var fiender till kung Hussein, samarbetade. Första steget mot ett Palestina utan Israel var därför erövring av Jordanien. Abu Nidal hävdade att det var ”sionisterna”, inte judarna, som var fienden, men mot bakgrund av utvecklingen framstår det som en lögn. Vid FRC:s terrorattacker gjordes inte någon skillnad mellan ”sionister” och ”judar”. Judiska synagogor var också mål för FRC-terror. Massakrer och terrordåd försvarades med att det var ”handlingar i självförsvar”, ett resultat av ”israelisk och amerikansk aggression”. Det var enligt Nidal ett brott att låta sionister lämna Israel levande.
I FRC:s publikationer hyllades Hizbollah regelbundet och Sovjetunionen var en vänskapligt sinnad stat, så länge den existerade.
Inom Islam förekom det att Abu Nidal jämfördes med den quarmaliska sekten (slutet av 800-talet), som sunnimuslimerna anser avvek från den rätta tron och fördömdes för att ha stulit den svarta stenen i Mecka (930) och höll den gömd i 20 år. Men analogin har inte någon relevans eftersom FRC tillkommit på Arafats initiativ. Nidal hyllade självmordsattacker och FRC genomförde också sådana angrepp på flygplatserna i Rom och Wien. Nidal hyllade också Saladin, motståndaren till de kristna korstågsstaterna och shejk Izz-a-Din, som gjorde uppror i norra Palestina, och dödades av britterna 1935. En annan idol för Nidal var Folkrepubliken Kinas utrikesminister Chou En-lai, som Nidal påstod hade lärt honom effektiv organisation för att genomföra en idé.
Kap. 7 Kalla kriget ”kamrater mot imperialism” fd. Sovjetunionen och sattellitstater, Rumänien
Under 1970-talet började alltfler bevis för sovjetiskt stöd till internationell terrorism dyka upp. Det kom främst från KGB, GRU (civila och militära underrättelsetjänsterna) och det sovjetiska kommunistpartiets internationella avdelning (SUKP/IA), som var direkt arvtagare till den kommunistiska internationalen ( Komintern). Denna hade etablerat en rad skolor för utbildning av kommunistiska aktivister.
Ett betydelsefullt centrum på 1970-talet var Lenininstitutet i Moskva, också känt under namnet Institutet för sociala studier eller Internationella skolan för marxism-leninism. Det grundades 1967 och utbildade utländska kommunister i terror och gerillakrigföring. I början på 1970-talet fanns det 300 till 600 elever vid skolan. Rektor var F.D. Rysjenko, vicerektor G:P. Tjernikov, som ansvarade för kurserna, och V.G. Prybytkov var ansvarig för kontakterna med SUKP:s centralkommitté.
Ett annat centrum för rekrytering och utbildning av terrorister från Tredje världen var Lumumbauniversitet i Moskva där bland annat den venezolanske superterroristen Iljitsj Ramirez Sanchez utbildades. Han har gripits och dömts av en fransk domstol och sitter nu i franskt fängelse.
Israeliska källor uppger att det fanns över 40 utbildningsläger och skolor i dåvarande Sovjetunionen. 1)
De flesta terrorgrupper under 1970- och 1980-talen använde vapen från Sovjetunionen, framför allt Kalasjnikov AK-47. Många av de senare var dock tillverkade i Folkrepubliken Kina.
Propagandastöd från Sovjetunionen var också betydelsefullt. Det kom i form av artiklar i sovjetiska massmedia som glorifierade terrorgrupper. Hemligt stöd gavs via de internationella kommunistiska frontorganisationerna och via desinformation. Under det kalla kriget försökte KGB:s avdelning för desinformation (A) göra gällande att terrordåden organiserades av amerikanska CIA.
Ett hårt slag för palestinierna och Yasir Arafat kom 1988, då en bok avslöjade de nära kontakterna mellan rumänsk kommunistisk underrättelsetjänst och PLO/Arafat. 2) Avhopparen generallöjtnant Pacepa kunde berätta att den rumänske diktatorn hjälpte till att få PLO förvandlad till en palestinsk exilregering, för att öka dess respektabilitet. I ett samtal skall Ceausescu ha sagt att revolutionen skulle gå vidare, det rörde sig bar om ytliga förändringar. ”Det råder ingen tvekan om att ett terrorkrig är det enda realistiska vapnet. I skuggan av exilregeringen kan du behålla hur många operationsgrupper du vill., så länge som de inte kan knytas till ditt namn. De kan utföra terrordåd runt om i världen, medan ditt namn och din ’regering’ förblir oberörda och rena, redo för förhandlingar och ytterligare erkännande.” 3)
Samtal återgivna i boken avslöjade att Abu Nidal 1974 hade besökt Bukarest och därifrån reste till Baghdad. Irak gav honom över hundra miljoner kronor för att sätta upp Fatahs Revolutionära Råd, som från Iraks sida betraktades som det ’verkliga Fatah’. Sedan bildade Abu Nidal sin egen terroristorganisation, Svarta juni, efter det att syriska trupper gick in i Libanon i juni 1976. Svarta juni började lönnmörda PLO-representanter. Efter hand tog PLO över Svarta juni och använde organisationen för att likvidera konkurrenter till Arafat om makten. Det är vi, sade en PLO-representant till Pacepa, som bestämmer när Svarta juni skall slå till och det bästa av allt är att Irak eller Libyen står för finansieringen. De finansierar Abu Nidals Svarta juni. Ordförande Arafat ger mig namnen på de som vi kan vara utan och jag lämnar över listan till Svarta juni. Syftet är att det skall se ut som om extrema grupper angriper Arafat för att han är för moderat.
Den rumänska underrättelsetjänsten (DIE) etablerade 1976 samarbete med PLO (Tjänst Z, sista bokstaven i alfabetet med betydelsen ’den slutgiltiga lösningen’). Två grupper palestinska terrorister anslöts till Tjänst Z och användes av rumänerna för att lönnmörda och kidnappa i väst. En DIE-rådgivare, general Constantin Munteaunu, placerades i Beirut för att lära PLO att genomför desinformationsoperationer och vilseledning med syftet att nå erkännande i väst av Arafat.
Den israeliska Operation Galileen 1982 avslöjade ett omfattande samarbete mellan PLO och de dåvarande öststaterna. De israeliska trupperna påträffade 4 000 ton sovjetisktillverkad ammunition, över 200 stridsfordon inklusive moderna sovjetiska stridsvagnar. PLO hade fler stridsvagnar än NATO-landet Portugal. Intyg visade att PLO-medlemmar erhållit utbildning som stridsvagnsförare i till exempel det kommunistiska Ungern och diplom från det sovjetiska försvarsministeriet bekräftade att PLO-medlemmar utbildats i Sovjetunionen och i det kommunistiska Vietnam. Den kända engelska tidskriften The Economist hävdade i juli 1982 att det fanns dokumenterad bevisning i Israel för att PLO hade kontakter med 33 gerilla- och terroristorganisationer över hela världen.
Inte mindre än 1 200 internationella terrorister tillfångatogs av israelerna och ytterligare 800 fanns i PLO-lägren i södra Libanon.
Kap. 8 Iran och Iraq terrorns axelmakter i Mellanöstern
När de iranska fanatiska muslimerna inledde sin revolution i Iran 1978 påbörjades ett intimt samarbete mellan de iranska revolutionärerna och PLO. Iranska terrorister utbildades i PLO-läger. Medlemmar ur en av PLO:s specialenheter utvalda av KGB blev sedermera kärnan i Khomeinis hemliga polis.
Iran blev en viktig källa för förfalskade dokument för internationella terrorister. En vänsterextrem grupp hade ockuperat det iranska konsulatet i Geneve i juni 1976 och stulit en stor mängd iranska pass. Vid Fatahs kongress 1980 i Damaskus var en av deltagarna Arbas-Agha Zahjani, chef för Khomeinis revolutionsgarde.
Under vintern 2002 stod affären i Karine A i centrum. Fartyget på 4 000 ton var lastat med tunga vapen för den palestinska myndigheten. Lasten hade tagits ombord i Iran.
På morgonen den 3 januari 2002 beslagtog Israels försvarsstyrkor fartyget med 50 ton vapen och ammunition inklusive raketer, antistridsvagnsmissiler (Low och Sagger), granatkastare, minor, sprängämne med mera. Befälhavaren var en hög officer i den palestinska flottans polis.
Syftet var att eskalera kriget mot Israel och skaffa vapen, som kunde nå långt in på israeliskt territorium. Trots att den palestinska myndigheten är i djup ekonomisk kris fanns det tydligen möjligheter att finansiera detta stora vapenköp.
Vapenköpet bör uppfattas som ett försök från Yasir Arafat att skapa förbindelser med ett internationell nätverk av terrorister. Iranstödda Hizbollah i Libanon och den iranska regimen tillhör de främsta understödjarna av palestinsk terror.
Bland de inblandade i vapensmugglingen med Karine A var:
Adel Mughrabi, som ledde projektet. Det var han som köpte skeppet till ett pris av fyra miljoner kr.
Fathis Gazem var vicechef för den palestinska flottans polis.
Fuad Shubaki tillhör myndighetens ekonomiska administration.
Fartygets route var Port Sudan Jemen Dubai och sedan till den iranska ön Kiesh, där lasten togs ombord. Kaptenen, Omar Achawi, chef för den palestinska handelsflottans administration, lämnade uppgifterna i förhör. Den slutgiltiga distributionen av vapenlasten var planerad att ske med mindre båtar från Karine A. Slutdestinationen var Västbanken.
Katyusharaketerna ombord kunde nå 20 km in på israeliskt territorium. Om över två ton sprängämne hade kommit fram till mottagaren, hade det lett till att långt fler bomber för självmordsterrorister kunde tillverkas.
Ett ledande centrum för internationell terrorism var vid denna tid Irak. Flera kapare under 1970-talet hade köpt sina flygbiljetter i Bagdad. Irak försåg PFLP med militärt stöd och utbildning. 1) Irakiska ledare har också bekräftat sitt stöd åt palestinsk terrorism. I en intervju 1978 uttalade Saddam Hussein att understödet inte var någon hemlighet då det gällde palestinierna.
Irak var öppet för att palestinierna skulle utbilda sig i landet och planera där.
Kap. 9 Hamas
Hamas motsätter sig Israels existens i någon som helst form. Det finns bara jihad, det heliga kriget mot den judiska staten. Man vill upprätta en islamisk republik i Palestina i stället för Israel.
Hamas anses av den israeliska armén ha två centrala avdelningar, som upprättades innan intifadan. Den militära grenen skapades i Gaza 1982 av Sheikh Ahmed Yasin (mer om denne nedan). Man började nu lagra vapen för en väpnad kamp mot Israel. När det upptäcktes, fängslades Yasin men han blev fri 1985.
Den andra grenen kallas Majd och bildades 1986 för att övervaka araber som samarbetade med Israel. Några år senare byggdes också en Hamasorganisation upp på Västbanken. Sedan början av 1990 har Israel oskadliggjort en rad Hamasceller. Det anses att Hamas 1989 var ansvarigt för kidnappingarna och morden på två israeliska soldater.
Grundaren av Hamas, Sheikh Ahmad Yasin, föddes 1938 i Gazaremsan. Han skadades tidigt i en olycka och blev förlamad. Senare arbetade han som lärare och blev senare chef för ett islamiskt centrum i Gaza. Han greps 1983 för bland annat för vapeninnehav och dömdes till 13 års fängelse. Yasin blev dock frisläppt redan 1985 i samband med ett fångutbyte och grundade 1987 med andra terrorister Hamas. Han blev 1989 på nytt gripen och dömdes till 15 års fängelse. Frisläppt på nytt i oktober 1997 har han sedan dess ideologiskt understött själmordsattentaten i Israel, som kostat många liv. På ett Hamasflygblad kan man läsa uppmaningar om att araberna skall öka sina angrepp med knivar, granater och automatvapen även i israeliska hem och israelernas liv skall göras till ett helvete.
Kap. 10 Palestinska Islamiska Jihad (PIJ)
Denna organisation grundades 1979 av fundamentalisten Fathi Shaqaqi och andra palestinska extremister i Egypten, som hade lämnat det muslimska brödraskapet, en organisation de betraktade som alltför försiktig. En av grundarna hade påverkats av den fundamentalistiska revolutionen i Iran samma år. Shaqaqi trodde på en stor islamisk stat, omfattande hela den arabiska och muslimska världen. Israel skall förstöras i ett heligt krig (jihad) och i dess ställe skall det upprättas en islamisk, palestinsk stat.
Palestinska islamiska jihad hade nära kontakter med mördarna av Egyptens president Sadat och organisationen tvingades flytta till Gaza men den förblev aktiv med väpnat våld. Man deltog i ett attentat mot en turistbuss i februari 1990 i Egypten.
Terroristkampanjen mot Israel inleddes på 1980-talet och Palestinska islamiska jihad utförde mot slutet av 1980-talet en rad terrorattentat i Gaza. Två av ledarna utvisades 1988 till Libanon och upprättade där kontakter med de iranska revolutionsgardisterna i landet. Efter Osloavtalet 1993 skapade Jihad kontakter med den syriskunderstödda grupper.
Innan den palestinska myndigheten bildades 1994 var Hamas och Jihad konkurrenter. Det var för övrigt då självmordsattentaten började på allvar. Vid ett angrepp på Beit-Lid i februari 1995 dödades åtta israeler och sårades 50.
Shaqaqi själv omkom i oktober 1995 på Malta och det ledde till en nedgång för terrorgruppen. Hans efterträdare, Dr. Ramadan Abdallah Shalah, ansågs sakna den förres karisma och organisatoriska begåvning. Men terrorn fortsatte och vid ett attentat i Tel Aviv dödades 20 civila och sårades 75, däribland två amerikaner.
Palestinska islamiska jihad anses ha stöd från Syrien och Iran. Organisationen har kontor i Beirut, Teheran och Khartoum i Sudan. Den har dock inte samma inflytande inom den palestinska myndigheten som Hamas.
Förutom Israel är Förenta Staterna huvudfienden, men man bekämpar också moderata arabiska regeringar och har utfört angrepp både i Libanon, Jordanien och Egypten. Efter september 2000 har Jihad utfört en lång rad självmordsattentat och då Arafat talat om eldupphör har gruppen sagt sig vilja fortsatta kampen mot Israel med våld. Representanten i Libanon för Jihad, Abu Imad Al Rifai, sade i slutet av 2001 att man inte var villiga att kompromissa.
Kap. 11 Slutsats – Israels svar
Osloöverenskommelsen skapade ett svåröverskådligt antal områden på Västbanken. Områden A var palestinska städer (med undantag för östra Jerusalem) och här fick den palestinska myndigheten full kontroll. Palestinska byar och jordbruksområden blev områden B. Här behöll Israel säkerhetskontroll med palestinsk administration och till sist områden C, där Israel behöll full kontroll.
Gazaremsan lämnades i sin helhet över till den palestinska myndigheten, förutom ett fåtal bosättningar i södra delen.
Ett resultat av överenskommelsen blev att vid den nya intifada, som bröt ut 2000, hade palestinska demonstranter tillgång till automatvapen. Det var den israeliska Arbetarpartiregeringen, som var ansvarigt för överlämnade av vapen till den palestinska myndigheten.
Denna avvisade 2000 ett fredsförslag framförhandlat av USA och inledde i stället en intifada, som pågår när detta skrivs. I stället för att förhindra terrordåd av de ovan beskrivna terroriströrelserna har Yasir Arafat i princip gjort mycket litet. Under 2001 och 2002 har organisationer direkt underställda Arafat inom Fatah som Tanzimmilisen och Styrka 17 i hans egen säkerhetsstyrka begått upprepade terrordåd. Myndigheten har också försökt köpa vapen från Iran och uppgradera sin beväpning för att kunna genomföra allt allvarligare angrepp (fartyget Karine A). I praktiken pågår nu ett gerillakrig från palestinsk sida riktat både mot israeler bosatta på Västbanken, mot den israeliska arméns posteringar och mot befolkningen i själva Israel.
Ett naturligt svar från Israel bör nu bli att försöka vinna det krig, som påtvingats av den palestinska myndigheten genom antigerillakrigföring. Palestinierna måste konkret få klart för sig att de inte kan uppnå något med våld. I den israeliska krigföringen bör ingå försök att upplösa den palestinska terrorns infrastruktur. Efter terroristangreppen mot New York och Washington D.C. den 11 september kan det inte finnas något som helst försvar för självmordbombningar och kulkärvar mot civila i israeliska städer och judiska bosättningar på Västbanken.
Efter Arafats vägran att acceptera fredsvillkoren år 2000 har de israeliska väljarna klart sagt ifrån att de lösningar som erbjöds Arafat då inte längre kan vara aktuella. Kvar finns bara en realpolitik, som garanterar Israels säkerhet, buffertzoner på Västbanken enligt FN:s resolution 242. En buffertzon i väst syftar till att stoppa palestinska självmordsbombare från att ta sig in till israeliska befolkningscentra. En sådan buffertzon skulle också skydda Israels huvudstad Jerusalem.
Det finns också behov av en östlig buffertzon som skulle innefatta bergskedjans sluttningar vid Jordanfloden. En försvarslinje behövs vid Jordandalen som kan vara ett första hinder vid irakiska angrepp av den typ som förekom i de israelisk-arabiska krigen under slutet av 1900-talet. Buffertzoner ger ökad trygghet och kan skapa nödvändigt lugn för eldupphöröverenskommelser och kommande fredsfördrag. 1)
• Buffertzoner har blivit en nödvändighet för att skydda den israeliska befolkningen och bosättningarna mot självmordsbombare.
• Arafat är inte längre en trovärdig partner i fredsförhandlingar. Det behövs en palestinsk ledare med en ny syn på frågorna om fred. Därtill kommer att mycket talar för att den palestinska myndigheten går mot ekonomisk bankrutt, vilket kan tvinga palestinierna förhandla under press.
• Verklig fred kan bara uppnås efter regimförändringar i Israels omvärld.
• Det är viktigt att den israeliska armén följer förändringarna i Förenta Staterna och börjar en omfattande utbildning av specialstyrkor för antiterrorkampanj. Även den brittiska arméns förmåga inom antiterrorarbetet kan stå som förebild.
• Inför den ökande palestinska terrorn mot Israel är det viktigt att Israels vänner i världen breddar informationen om terrorkriget mot Israel och stödet för Mellanösterns enda demokrati.
Noter
Kap. 1
1) Officiell israelisk statistik.
Kap. 2
1) Den israeliska dagstidningen Yediot Ahronot.
Kap. 7
1) International Terrorism: The Darkening Horizon, The Jonathan Institute, Jerusalem, 1979, s. 13.
2) Ion Pacepa, Red Horizons The Extraordinary Memoirs of An Eastern European Spy Chief, (original 1988, paperback London: Coronet Books, 1989). Generallöjtnant Pacepa var ingen vanlig avhoppare. Han hade varit chef för Rumäniens kommunistiska underrättelsetjänst och diktatorn Caeausescus rådgivare. Han visste så mycket att det tog tre år att förhöra honom.
3) Pacepa s. 28.
Kap. 8
1) U.S. Congress, Senate Committte on Government Affairs. An Act to Combat International Terrorism (Hearings), s. 13.
Kap 11
1) Dore Gold, ”Only Buffer Zones Can Protect Israel”, New York Times, 27 februari 2002. Gold är rådgivare åt Ariel Sharons regering.
—end—-
